Vart ligger skillnaden??

Sitter och är så där lagom irriterad och det bara bubblar inombords. Jag är arg!!
Om jag tex jag ska gå och handla, fika på stan eller gå hem till någon så går det på ren rutin att tösen ska med och att jag talar om att jag ska gå. Inget konstigt i det eller hur!? Däremot om jag får för mig att ta en egentripp på stan med någon och jag vill vara lite barnfri då blir det ett jävla mutter helt plötsligt. DET är konstigt...tycker JAG!
Ska sambon gå och handla så går det INTE på rutin att tösen ska med inte heller säger han att han ska gå förens han står utanför dörren om jag nu inte hör att han klär på sig, inte ens när jag är sjuk! När jag då frågar om han tar med henne så blir det sura miner direkt! Det är ju inte så att han knallar ut med henne till lekparken senare sen så hon får frisk luft heller utan då ska ungen sitta inne hela dan.
Vart ligger skillnaden? Varför tas det för givet att jag ska ta med barnet/barnen på allt jag företar mig men att han kan åka precis vart som hellst ensam? Sånt här gör mig så jävla rosenrasande!
Jag har varit iväg själv med tösen utan honom, en spännande tågresa må jag säga men det är sånt man faktiskt får ta när man har barn.
Han däremot har vänner och släkt ca 45 mil härifrån och när han har åkt upp dit så åker han ALLTID själv. Han tar aldrig med sig henne och det har han även gjort klart för mig att han inte tänker göra heller. Hon kan ju faktiskt få ett utbrott i bilen!!! ehm....jaha??? Kan inte alla barn få det? nej fy fan säger jag! Och följden blir då, han kan åka iväg och träffa folk och ta det lungt under en helg eller mer men om jag vill åka iväg på nått så blir han skitsur om jag ska åka utan tösen! Och det kan jag tala om, jag har ALDRIG kunnat åka iväg utan barn och fått lite lugn och ro, kanske träffa kompisar och bara få ha kul! nej, det lutar...