Svacka

Jag är på väg ner i en svacka igen tror jag. Det finns inte mycket som känns roligt längre och det känns som att jag bara vill lägga mig, dra täcket över skallen och ge upp. Nu har alla runt omkring mig det bra, folk mår bra och liven rullar på. Jag behöver inte oroa mig över andra för tillfället och då ser jag mitt eget liv helt plötsligt och då blir jag genast så nere. Jag vet inte varför det blir så. Men samtidigt blir man medveten om att folk man trodde kände mig utan och innan på något sätt skulle se hur det är, kanske fråga hur man mår men inte. Antingen är jag väldigt svår att läsa av eller så är det så att folk skiter i vilket. Dom lever sina liv och har inte tid med annat. Jag har någonstanns tänkt att om jag bryr mig om folk så ska någon bry sig om mig den dagen jag kanske mår dåligt eller är ledsen. Om jag ser att någon i min omgivning inte mår bra så försöker jag finnas där och stötta i allt jag förmår. Jag vet att alla inte kan tänka som jag, alla är vi olika i mångt och mycket men att folk i min omgivning inte ser hur jag mår tycker jag är skrämmande. Nu vill jag inte ha någon som sitter och tycker synd om mig 24 timmar om dygnet eller så fort livet går emot mig (det hör till vuxenlivet liksom) men att ingen ser något tyder ju på att jag måste vara en väldigt svår människa eller att folk enbart skiter i det och det får man vackert acceptera. That´s life!